Nu brinner ljus i mörka rum
...nu blundar tiden för en stund.
Jultiderna närmar oss med stormande steg och skrämmande fart. Det har gått så fort att det inte ens har funnits tid att skapa en nedräkningskalender till första december, något som jag och Signe planerat sedan oktober. Däremot finns det i vårat omklädningsrum en fantastisk decemberkalender, ritad av Fanny, som bara ligger och väntar på att få öppnas. Planer på en juldag under svenskan och engelskan existerar också. Det kan bli en mystid det här.
Dagens första möte med omvärlden, om man inte räknar med tidningen som jag faktiskt läste, var för min del mycket traumatiskt. Någon gång mellan fem i nio och nio öppnade jag ytterdörren för att promenera till bussen. Mitt sinne var glatt då jag insåg att jag kanske skulle hinna med den tidigare och därmed tjäna ungefär 30 sekunder. Efter en hundradels sekund var jag inte lika munter längre. På våran bro, eller yttertrappa som man korrekt bör uttrycka sig, stod ett djur. Min första tanke var Casper, en fin och skelögd katt som dessvärre bor i Piteå. Av anledning till detta spolades det alternativet väldigt snabbt. Min hjärna arbetar relativt snabbt på morgonen.
Mitt väghinder, tillika fiende och vägbula var således också skelögd. Och vitögd. På ena ögat. Vid denna tidpunkt blev jag lite rädd. Mest av den överraskande synen. När besten sedan började skälla ville jag inget hellre än att dra mig tillbaka in i värmen och jag undrade irriterat varför jag var tvungen att gå ut ur huset just idag.
Plötsligt kom jag ihåg vad jag lärt mig om djurens liv; katter är mindre hotfulla än hundar men hundar har förmågan att förstå innerbörden i orden Gå och hem. Jag hoppades att även denna varelse lärt sig detta och började så bestämt jag kunde säga den korta meningen som skulle komma att förändra min morgon.
Till en början ville den vitögda så kallade hunden inte lyssna till mina befallningar men såsmåningsom drog den sig några ynka meter från dörren, fortfarande vilt och hotfullt skällande. När den fanns på ett avstånd av fyra meter tog jag mod till mig, låste dörren och tänkte att nu fanns det ingen återvändo. Antingen skulle djuret lämna mig ifred eller så skulle jag bli ersättning för dennes motsvarighet till fil och flingor.
Jag muttrade några sista Gå hem innan jag med så bestämda steg som möjligt började gå. En omväg, bör tilläggas. Jag ville inte falla offer för den ännu skällande jycken i onödan.
Fortfarande undrar jag var ägaren höll hus.
Godkväll!
//Julia
Jultiderna närmar oss med stormande steg och skrämmande fart. Det har gått så fort att det inte ens har funnits tid att skapa en nedräkningskalender till första december, något som jag och Signe planerat sedan oktober. Däremot finns det i vårat omklädningsrum en fantastisk decemberkalender, ritad av Fanny, som bara ligger och väntar på att få öppnas. Planer på en juldag under svenskan och engelskan existerar också. Det kan bli en mystid det här.
Dagens första möte med omvärlden, om man inte räknar med tidningen som jag faktiskt läste, var för min del mycket traumatiskt. Någon gång mellan fem i nio och nio öppnade jag ytterdörren för att promenera till bussen. Mitt sinne var glatt då jag insåg att jag kanske skulle hinna med den tidigare och därmed tjäna ungefär 30 sekunder. Efter en hundradels sekund var jag inte lika munter längre. På våran bro, eller yttertrappa som man korrekt bör uttrycka sig, stod ett djur. Min första tanke var Casper, en fin och skelögd katt som dessvärre bor i Piteå. Av anledning till detta spolades det alternativet väldigt snabbt. Min hjärna arbetar relativt snabbt på morgonen.
Mitt väghinder, tillika fiende och vägbula var således också skelögd. Och vitögd. På ena ögat. Vid denna tidpunkt blev jag lite rädd. Mest av den överraskande synen. När besten sedan började skälla ville jag inget hellre än att dra mig tillbaka in i värmen och jag undrade irriterat varför jag var tvungen att gå ut ur huset just idag.
Plötsligt kom jag ihåg vad jag lärt mig om djurens liv; katter är mindre hotfulla än hundar men hundar har förmågan att förstå innerbörden i orden Gå och hem. Jag hoppades att även denna varelse lärt sig detta och började så bestämt jag kunde säga den korta meningen som skulle komma att förändra min morgon.
Till en början ville den vitögda så kallade hunden inte lyssna till mina befallningar men såsmåningsom drog den sig några ynka meter från dörren, fortfarande vilt och hotfullt skällande. När den fanns på ett avstånd av fyra meter tog jag mod till mig, låste dörren och tänkte att nu fanns det ingen återvändo. Antingen skulle djuret lämna mig ifred eller så skulle jag bli ersättning för dennes motsvarighet till fil och flingor.
Jag muttrade några sista Gå hem innan jag med så bestämda steg som möjligt började gå. En omväg, bör tilläggas. Jag ville inte falla offer för den ännu skällande jycken i onödan.
Fortfarande undrar jag var ägaren höll hus.
Godkväll!
//Julia
Kommentarer
Postat av: gussis
hej tomte gubbar........
Postat av: Julia
Heeeeeeej!!!! =)
Trackback
